reccygrodan

Så var man på folkrace för första gången igår. Det var möe roligare än väntat; trodde jag skulle bli uttråkad efter ett tag, men det var verkligen kul hela tiden. Åkte från min mosters hus vid sju, kom till Karlstad vid åtta och var kvar till klockan var runt halv sju elr nöe liknande. Så det var ett lång dag full med höga hastigheter, bilar som slog runt och gled på taket och möe annat. Det var en mycket trevlig stämning och det gick väldigt bra både för Bengt och Tommy.

Tommy kom 5:a i E-finalen för seniorer och Bengt kom 4:a i A-finalen för veteraner. De var riktigt duktiga och alla var på gött humör. Enda nackdelarna var att solen låg på så jag brände hela ansiktet och att det var så jäcla kallt! Visst; det var bara Pernilla och jag som frös, syrran bl.a. satt i kortärmat. Jag frös verkligen hela dagen, trots att jag hade både en munkjacka och en vinterjacka på mig.

Det blev en hel del olyckor under hela dagen. Många bilar rullade runt och många bilar gick sönder, men det blev turligt nog inga skador. Jag är förstås inte förvånad att det inte blev så många skador eller så allvarliga eftersom folkrace-bilar är så pass säkra, men det var allt ett par gånger som jag blev riktigt orolig. Men allting gick bra och det är väldigt skönt!

Ja, det var helt klart en lyckad dag, även om vi allihop uppskattade när vi kom hem till Degerfors igen och fick sätta oss och ta det lugnt lite. Vi var alla aströtta och det blev inte direkt en sen kväll. Följde med Pernilla och de hem en stund och käkade pizza och snackade om dagen, men jag och syrran gick snart hem och hoppade i sängen.

Följer jag med på Folkrace igen? Det kan jag lova att jag ska!

Alla vet nog att vänner kommer och går. Jag har aldrig funderat på det innan, och det har liksom inte vart ett så stort problem. Vi har växt ifrån varandra och det har liksom bara runnit ur sanden. Först träffas och pratar man jätteofta, men plötsligt en dag så hör man inte av sig till varandra. Och nästa dag går utan att man hörs vid och så fortsätter det likadant; helt omedvetet och oftast sker det trots att man fortfarande tycker om den andra personen. Det är så livet är och alltid kommer vara.

På senaste tiden, dock, har jag märkt en stor skillnad i detta. Vänner kommer inte och går som förut; det känns som hela processen har speedats upp något enormt och att det sker mot min vilja. Jag önskar att det inte var så och jag tycker det är asjobbigt när vänner som jag tycker om väldigt mycket försvinner en kort stund efter att jag funnit dem. Jag har mina misstankar om vad det kan bero på, men jag tycker ändå att det tar emot något enormt. Jag blir jättenära en person och vi är nära varandra någon elr några månader, men så helt plötsligt pratar vi knappt längre. Några av mina absolut närmsta vänner, och då har jag väl en person lite extra mycket i tankarna, har nästan glidit bort från mig totalt och jag kan inte stoppa det. Det gör mig livrädd. Jag saknar de vänner som försvunnit, men jag är oxå livrädd för att samma sak skall hända med alla andra.

Jag vill inte förlora alla och stå helt ensam. Jag är inte stark nog för det. Samtidigt känns det så hopplöst att försöka när jag ändå tror mig veta hur det kommer sluta, och jag orkar helt enkelt inte försöka längre. Jag avskyr tanken på att förlora mina vänner. Tanken på att ens förlora en av mina vänner är jobbig, men jag känner att jag inte orkar bry mig om att fixa det för varje gång jag träffar nya vänner så finns alltid rädslan att samma sak ska hända där. Att de ska komma in i mitt liv för att sedan försvinna tvärt. Försvinna innan jag är redo att släppa dem. Och det värsta är att jag oftast har rätt i det.

Jag antar att jag gör någonting fel som folk irriterar sig på eller tröttnar på efter ett tag. Jag har inte svårt att förstå om det är så, men då kan jag inte fatta att vi blir så nära över huvud taget. Är jag inte en person man kan lita på elr är jag bara en sådan som man tröttnar på fort?

Oberoende av om det är en vän som kommer en kort stund och sedan försvinner elr någon som stannar kvar så betyder allas vänskap så väldigt mycket för mig. Det är just därför som jag tycker det är jobbigt när vännerna försvinner så kort tid efter att vi blivit vänner. När vänner som man älskar jävligt mycket och som betyder mycket försvinner blir det tomt.

Det känns som det var länge sen nu, men det har nog vart säkrast att jag låtit bli, för det har vart möe på gång. Jag vill inte gärna skriva sådant som jag kanske kommer ångra senare..

Så kom hem från Örebro för bara ett par timmar sedan. Åkte in till Örebro igår för att fira Jonas och hänga med lite kompisar i Örebro. Dessutom kom Miku till Örebro och det var väldigt kul. Det blev dock en mycket kort vistelse hos Jonas då han skulle åka till Degerfors på kvällen.. Helt fel dag, tycker jag. Men då bar det av för mig, Jennifer, Maru, Sam och Marus tjej, Linda, till stan för att möta upp ingen annan än min gamla barndomsvän Hanna.

Fatta om jag blev förvånad när Sam sa att Hanna skulle komma till Örbro! Världen är verkligen mycket liten, för inte trodde jag att de kände henne. Det var en rolig överraskning och vi kom faktiskt fortfarande bra överens. Jag måste säga att Hanna ser väldigt annorlunda ut från när jag kände henne så det blev extra kul att träffa henne.

När vi då mött upp Hanna så var Linda tvungen att dra. Det var lite synd, för jag tyckte att hon var väldigt trevlig. Hanna, Sam, Jennifer och jag tog bussen hem till Maru medans Maru tog sin cykel dit. Väl där så hade vi det väldigt lugnt och bestämde oss för att se på lite film och det var mysigt och trevligt. Efter första filmen gick vi in och gjorde i ordning lite pizza och stripes som vi hade köpt innan vi åkte till Maru och sedan blev det lite film och så igen. Det var mycket trevligt även om jag och Jennifer var väldigt flumma första delen av kvällen. Senare vände det dock totalt för min del och jag började tänka på saker jag absolut inte skall tänka på när jag är bland folk,så jag gick ut ett par gånger för att samla mig. Sam och Maru var jättegoa då, men jag har verkligen grymt dåligt samvete för att jag ännu en gång lyckades.

Jag hade snackat med en viss person i telefonen, en person som jag vart enormt arg på väldigt länge, och blev väldigt förrvirrad efteråt och visste inte alls vad jag skulle tänka och tro. Så den här gången fanns det faktiskt en anledning till att jag deppade ihop, men jag är ledsen över att det blev då och där. Det var inte alls hur jag hade velat att det skulle bli.

Idag då, ända sedan vi vaknade, så har jag varit väldigt tråkig och jobbig. Mitt humör var inte direkt det bästa, men jag är glad att jag och Jennifer fick stanna kvar hos Maru så länge. Jag uppskattade det enormt. Det var skönt att slippa vara hemma, men jag måste säga att alla hade ett enormt tålamod med mig. Tack! <33

Fan vad vi hade kul idag! Träffade Maru, Jonas och Sam idag tillsammans med Sandra, Ed, Hannah, Ann, Therese, Beeriz och Hanna. Visst; vi träffade Maru och dem hela helgen, men fan vad jag hann sakna dem ordentligt innan det i alla fall. Nu var det lite mindre än en timma sen de åkte, men jag saknar dem redan som fan. Om jag hade haft pengar löst så hade jag hoppat på deras buss och åkt med dem till Örebro på en gång! Det är ju fan flera dagar till vi får träffa dem igen! Visst; vi ska åka in till Örebo på fredag för att träffa dem, men den tiden känns alltför lång! Skulle vart så möe bättre om det var fredag nu!

Helgen har vart väldigt hetsig... och väldigt rolig! Jag känner mig helt jävla död idag, men jag måste säga att det är värt det. Jag jobbade med säkerheten på konventet, och trodde inte att det skulle bli så sjukt kul, men jag har inte haft så kul på väldigt länge! Jag måste nog säga att det är det roligaste konvent jag vart på! Att få bossa lite med små nördar är alltid kul! Och nog fan hade de flesta av dem respekt för oss!

Men idag har sömnbristen och allt springande fram och tillbaka gett sin effekt; jag är enormt trött och känner mig helt borta! Men det är ändå gött på något konstigt sätt. Därför kan jag nu verkligen fatta vad Farmor och Maru pratade om när de sa att det var för mitt eget bästa om jag sov. Trodde dock inte att det skulle påverka mig så möe; jag är väldigt van vid att inte sova. Men måste säga att vi inte hade kunnat få bättre sjukvårdare; Maru och Farmor var väldigt duktiga och kunde vad de höll på med.

Det var grymt kul att träffa alla, båda gamla och nya personer. Alla var extremt trevliga och det blev inte möe problem.. inte för mig i alla fall, så det är skönt. Det enda jag störde mig på med Pica con var att vissa arbetare inte skötte sitt jobb som de skulle, men det lyckades vi lösa i alla fall. 

Jag tyckte det var grymt kul att Vooffelbaren kom. Så jävla sköna människor allihop och de mäsrkes på en gång när de försvann hur stor plats de tog. Det kändes väldigt tomt när de åkte. De skötte alla sitt jobb bra, tyckte jag.

Även om jag tycker att de flesta jobbade bra, så finns det ingen som jobbade så möe som våraunderbara konventsgeneraler: Ann, Hannah, Sandra och Sandra. De skötte sig exemplariskt och tog hand om allting. De stackarna fick knappt en lugn stund, men de var väldigt duktiga. Inte många som skulle ha skött det så jävla bra. Älskar er, flickor! <3

Jag kunde verkligen inte komma ur sängen idag förrn klockan var halv tolv, så ännu en skoldag missad. Men jag venne; jag kunde bara inet komma ur sängen idag.. det tog verkligen emot, och när jag väl lyckades ta mig ur sängen så kände jag mig helt borta. Det känns nästan som om hela kroppen har lagt av, för jag klarar knappt av att göra någonting och allting går grymt sakta. Det känns som det ena trycker i huvvet och morsan säger att jag pratar väldigt konstigt.. Klarar verkligen inte av att göra ett skit idag. Har mina aningar om vad det Kanske beror på, men jag är långt ifrån säker... Är det biverkningar?
 Jag hoppas verkligen att det ä annorlunda imöra, för då måste jag iväg. Jag skall ju vara nattvakt hela helgen, och  det finns inte en chans i världen att jag tänker missa det.

Så.. nog om mig nu.. Idag är dagen för begravningen.. halv två elr halv tre, tror jag att det är.. Ey, syrran, skall dit och jag antar att min kusin, Ica, skall dit å. Tror att det kommer bli en väldigt jobbig begravning för alla. Fast de som jag bryr mig mest om är så klart Ica och Ey.. Jag vet att det kommer ta hårt på dem och att de kommer bli väldigt ledsna, men jag vet oxå att de kommer vara starka och klara sig igenom det. Blir nog möe tårar och sorg, men det hör ju till. Det visar ju bara hur många det är som brydde sig om den stackars flickan.. Jag önskar nästan att jag kunde gå dit, men jag vet att det inte skulle vara någon idé. För det första så kände jag henne inte så väl längre och för det andra så vet  jag att syrran skulle tycka att det var möe jobbigare om jag följde med, och det vill jag inte göra mot henne. Hon kommer ha det tillräckligt jobbigt ändå..

Jag fattar inte! Ok.. så jag erkänner: jag är totalt blind! Jag kan inte fatta vad det är för fel, så kan någon snälla berätta vad det är? Har jag gjort någonting eller? Jag kan inte komma på att jag har gjort det, men jag ser inte hur det kan vara annars. Så ja.. jag vet att jag kan vara Grymt jobbig ibland och väldigt gnällig, men säg då bara åt mig att hålla käften. Jag är trött på att vissa låtsas som ingenting när jag tydligt märker att något är fel! Är det så svårt att bara säga det rätt till mig istället? Har jag gjort något fel... Igen? Det verkar ju tudligen inte spela ngn roll vad jag gör och säger, det blir alltid fel, och jag vet inte ens vad det är som är så fel! Fy fan vad jag är trött på all skit...

Så.. nu känner jag att det finns fyra personer som jag verklien uppskattar i mitt liv. Ja, det finns ju självklart fler. Vad jag menar är att det finns fyra personer som jag aldrig har berättat för hur möe ni betyder för mig. Hur möe jag uppskattar att jag har er, så detta inlägg är tillägnat Er: Karin, Caroline, Anna och Månsson.

Jag vet att jag aldrig har berättat för er hur möe ni betyder för mig; de andra av mina närmsta vänner har jag redan klargjort det för.. tror jag.. men jag insåg precis att jag aldrig riktigt har berättat för er vad möe ni betyder. Jag antar att ni redan förstår att jag räknar er som några av mina bästa vänner, och det kan jag verkligen lova att ni är!

Ni har alla så bra egenskaper. Karin, exempelvis, är väldigt bra på att lyssna och Caroline lyckas nästan alltid få mig på bättre humör. Anna kan vara så enormt rolig och Månsson är bara så jävla snäll. Avsiktligt eller inte, så är det så. :P Självklart känner jag andra människor med de här egenskaperna oxå, men just de här karaktäriserar er så jävla bra på nöe sätt. Tack för all hjälp och jag hoppas att ingen av er någonsin glömmer bort hur möe jag älskar er! Detta gäller mina andra goa och underbara vänner oxå!! Sandra, Natta, Carro, Sandra, Ann.. ja.. alltihop! Men ni har fått höra det innan och jag antar att ni vet det nu, men jag har av någon idiotisk anledning aldrig berättat för er: Caroline, Karin, Anna och Månsson, hur möe ni också betyder! Love U 4-ever!

När jag kom hem från skolan idag så kom jag helt plötsligt på att jag ville ha en skiva med endast svensk musik. Sagt och gjort; bara det att det blev två skivor istället för en. Hade väldigt svårt att sålla ut låtar och många av mina favoriter fick ändå inte plats. Jag är dock ganska nöjd med den musik jag fick med; det är möe gammalt och möe som är väldigt känt, men det är bara sånt jag tycker om.

Svensk musik kan verkligen vara grymt bra bland. Måna gånger är det möe bättre än engelska låtar till och med.

Hade gött!