Vänskap
Alla vet nog att vänner kommer och går. Jag har aldrig funderat på det innan, och det har liksom inte vart ett så stort problem. Vi har växt ifrån varandra och det har liksom bara runnit ur sanden. Först träffas och pratar man jätteofta, men plötsligt en dag så hör man inte av sig till varandra. Och nästa dag går utan att man hörs vid och så fortsätter det likadant; helt omedvetet och oftast sker det trots att man fortfarande tycker om den andra personen. Det är så livet är och alltid kommer vara.
På senaste tiden, dock, har jag märkt en stor skillnad i detta. Vänner kommer inte och går som förut; det känns som hela processen har speedats upp något enormt och att det sker mot min vilja. Jag önskar att det inte var så och jag tycker det är asjobbigt när vänner som jag tycker om väldigt mycket försvinner en kort stund efter att jag funnit dem. Jag har mina misstankar om vad det kan bero på, men jag tycker ändå att det tar emot något enormt. Jag blir jättenära en person och vi är nära varandra någon elr några månader, men så helt plötsligt pratar vi knappt längre. Några av mina absolut närmsta vänner, och då har jag väl en person lite extra mycket i tankarna, har nästan glidit bort från mig totalt och jag kan inte stoppa det. Det gör mig livrädd. Jag saknar de vänner som försvunnit, men jag är oxå livrädd för att samma sak skall hända med alla andra.
Jag vill inte förlora alla och stå helt ensam. Jag är inte stark nog för det. Samtidigt känns det så hopplöst att försöka när jag ändå tror mig veta hur det kommer sluta, och jag orkar helt enkelt inte försöka längre. Jag avskyr tanken på att förlora mina vänner. Tanken på att ens förlora en av mina vänner är jobbig, men jag känner att jag inte orkar bry mig om att fixa det för varje gång jag träffar nya vänner så finns alltid rädslan att samma sak ska hända där. Att de ska komma in i mitt liv för att sedan försvinna tvärt. Försvinna innan jag är redo att släppa dem. Och det värsta är att jag oftast har rätt i det.
Jag antar att jag gör någonting fel som folk irriterar sig på eller tröttnar på efter ett tag. Jag har inte svårt att förstå om det är så, men då kan jag inte fatta att vi blir så nära över huvud taget. Är jag inte en person man kan lita på elr är jag bara en sådan som man tröttnar på fort?
Oberoende av om det är en vän som kommer en kort stund och sedan försvinner elr någon som stannar kvar så betyder allas vänskap så väldigt mycket för mig. Det är just därför som jag tycker det är jobbigt när vännerna försvinner så kort tid efter att vi blivit vänner. När vänner som man älskar jävligt mycket och som betyder mycket försvinner blir det tomt.
På senaste tiden, dock, har jag märkt en stor skillnad i detta. Vänner kommer inte och går som förut; det känns som hela processen har speedats upp något enormt och att det sker mot min vilja. Jag önskar att det inte var så och jag tycker det är asjobbigt när vänner som jag tycker om väldigt mycket försvinner en kort stund efter att jag funnit dem. Jag har mina misstankar om vad det kan bero på, men jag tycker ändå att det tar emot något enormt. Jag blir jättenära en person och vi är nära varandra någon elr några månader, men så helt plötsligt pratar vi knappt längre. Några av mina absolut närmsta vänner, och då har jag väl en person lite extra mycket i tankarna, har nästan glidit bort från mig totalt och jag kan inte stoppa det. Det gör mig livrädd. Jag saknar de vänner som försvunnit, men jag är oxå livrädd för att samma sak skall hända med alla andra.
Jag vill inte förlora alla och stå helt ensam. Jag är inte stark nog för det. Samtidigt känns det så hopplöst att försöka när jag ändå tror mig veta hur det kommer sluta, och jag orkar helt enkelt inte försöka längre. Jag avskyr tanken på att förlora mina vänner. Tanken på att ens förlora en av mina vänner är jobbig, men jag känner att jag inte orkar bry mig om att fixa det för varje gång jag träffar nya vänner så finns alltid rädslan att samma sak ska hända där. Att de ska komma in i mitt liv för att sedan försvinna tvärt. Försvinna innan jag är redo att släppa dem. Och det värsta är att jag oftast har rätt i det.
Jag antar att jag gör någonting fel som folk irriterar sig på eller tröttnar på efter ett tag. Jag har inte svårt att förstå om det är så, men då kan jag inte fatta att vi blir så nära över huvud taget. Är jag inte en person man kan lita på elr är jag bara en sådan som man tröttnar på fort?
Oberoende av om det är en vän som kommer en kort stund och sedan försvinner elr någon som stannar kvar så betyder allas vänskap så väldigt mycket för mig. Det är just därför som jag tycker det är jobbigt när vännerna försvinner så kort tid efter att vi blivit vänner. När vänner som man älskar jävligt mycket och som betyder mycket försvinner blir det tomt.
Kommentarer
Trackback
