Jättebra bok!
Så fick jag äntligen tag på den. Boken som jag letat efter så länge, men som alltid varit utlånad när jag varit till biblioteket. Hade tur när jag åkte till Karlskoga och hittade den där.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är lite av en självbiografisk bok av författaren Ann Heberlein. I boken tar hon upp mycket av hur hon känner det och hur hennes liv med manodepressivitet, eller bipolär typ 2 som det nu kallas, ser ut. Det är en väldigt informativ bok som enligt mig är skriven på ett väldigt annorlunda sätt, emn ändå är det väldigt bra. Hennes sätt att beskriva saker som känslor och hur hon ser världen och liknande är väldigt bra; hon har verkligen förmågan att få läsarna att förstå. Därför tycker jag att det är en bra bok på så många olika sätt. Även om jag aldrig någonsin varit manodepressiv, så förstår jag verkligen mycket bättre hur det måste vara att leva med det nu. Och jag kan säga att jag verkligen inte vill uppleva det själv.
Utdrag ur boken:
"Deprissionen har inga svar. Inga svar alls. Jag är bara ett frågetecken. Min kropp är inget annat än ett sorgligt frågetecken. Ett skrik. Ett jämmer. Det finns inga stolta, självsäkra svar kvar. De där förmätna svaren gör mig skamsen, färgar mina kinder röda. Och nu. Nu. Nu måste jag stå till svars för de där tvärsäkra svaren."
Även om det är långt ifrån allt, så kan jag i stora delar av boken känna igen mig själv, och kanske var det därför som jag blev så fast i den. Bara titeln fick mig fångad, för det träffade precis på hur jag själv känner det många gånger. Denna lilla mening förklarar den känslan så bra med så få ord. Något som annars skulle kunna kräva en hel massa text för att beskriva. Så vad ska jag säga, jag tycker det är hemskt att hon känner som hon gör och ser på livet på det sätt hon gör, men jag är ändå så tacksam för att hon gav ut denna bok. På något sätt beskrev den många av de känslor jag själv ofta känner på ett så bra sätt; ett sätt jag aldrig själv skulle kunnat förklara. Känslor som jag själv aldrig skulle kunna sätta ord på. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva... bara den korta frasen säger mig så mycket och förklarar så mycket som är så svårt att sätta ord på.
Utdrag:
"Orden är inte mina vänner idag. Också de överger mig när ångesten bygger bo i mitt bröst. Orden skapar broar mellan mig och den där hemska världen. Orden skapar bara en jävla massa missförstånd. De blir till taggar. Till glassplitter. Till giftpilar som likt bumeranger vänder åter till mig. De är inte ett skyddande hölje, de är ingen värmande filt. De är som en hinna. En hinna av tunn klistrig plast. Jag ser andra människor utanför men jag kan inte nå er. Jag försöker berätta något men allt kommer ut fel. Förvrängt. Som om jag andats helium."
Ja, som ni kanske märker så är det inte direkt någon glad bok, men det är itne meningen heller. Den tar upp en sanning som så många människor väljer att ignrera, men med denna bok hoppas jag verkligen att Ann Heberlein kan utöka förståelsen bland folk. Öka förståelsen för hur det är att inte älska livet. Hur det är för de personer som inte ser de ljusa sidor som många människor är välsignade att kunna se.
Så ett tack till Ann Heberlein som skrivit och gett ut den här boken. Den är till stor hjälpför mig, och säkert många andra.
Läs den!!!!!
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är lite av en självbiografisk bok av författaren Ann Heberlein. I boken tar hon upp mycket av hur hon känner det och hur hennes liv med manodepressivitet, eller bipolär typ 2 som det nu kallas, ser ut. Det är en väldigt informativ bok som enligt mig är skriven på ett väldigt annorlunda sätt, emn ändå är det väldigt bra. Hennes sätt att beskriva saker som känslor och hur hon ser världen och liknande är väldigt bra; hon har verkligen förmågan att få läsarna att förstå. Därför tycker jag att det är en bra bok på så många olika sätt. Även om jag aldrig någonsin varit manodepressiv, så förstår jag verkligen mycket bättre hur det måste vara att leva med det nu. Och jag kan säga att jag verkligen inte vill uppleva det själv.
Utdrag ur boken:
"Deprissionen har inga svar. Inga svar alls. Jag är bara ett frågetecken. Min kropp är inget annat än ett sorgligt frågetecken. Ett skrik. Ett jämmer. Det finns inga stolta, självsäkra svar kvar. De där förmätna svaren gör mig skamsen, färgar mina kinder röda. Och nu. Nu. Nu måste jag stå till svars för de där tvärsäkra svaren."
Även om det är långt ifrån allt, så kan jag i stora delar av boken känna igen mig själv, och kanske var det därför som jag blev så fast i den. Bara titeln fick mig fångad, för det träffade precis på hur jag själv känner det många gånger. Denna lilla mening förklarar den känslan så bra med så få ord. Något som annars skulle kunna kräva en hel massa text för att beskriva. Så vad ska jag säga, jag tycker det är hemskt att hon känner som hon gör och ser på livet på det sätt hon gör, men jag är ändå så tacksam för att hon gav ut denna bok. På något sätt beskrev den många av de känslor jag själv ofta känner på ett så bra sätt; ett sätt jag aldrig själv skulle kunnat förklara. Känslor som jag själv aldrig skulle kunna sätta ord på. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva... bara den korta frasen säger mig så mycket och förklarar så mycket som är så svårt att sätta ord på.
Utdrag:
"Orden är inte mina vänner idag. Också de överger mig när ångesten bygger bo i mitt bröst. Orden skapar broar mellan mig och den där hemska världen. Orden skapar bara en jävla massa missförstånd. De blir till taggar. Till glassplitter. Till giftpilar som likt bumeranger vänder åter till mig. De är inte ett skyddande hölje, de är ingen värmande filt. De är som en hinna. En hinna av tunn klistrig plast. Jag ser andra människor utanför men jag kan inte nå er. Jag försöker berätta något men allt kommer ut fel. Förvrängt. Som om jag andats helium."
Ja, som ni kanske märker så är det inte direkt någon glad bok, men det är itne meningen heller. Den tar upp en sanning som så många människor väljer att ignrera, men med denna bok hoppas jag verkligen att Ann Heberlein kan utöka förståelsen bland folk. Öka förståelsen för hur det är att inte älska livet. Hur det är för de personer som inte ser de ljusa sidor som många människor är välsignade att kunna se.
Så ett tack till Ann Heberlein som skrivit och gett ut den här boken. Den är till stor hjälpför mig, och säkert många andra.
Läs den!!!!!
Kommentarer
Trackback
