reccygrodan

Äntligen har jag blivit frisk! Trodde nästan att allting skulle fortsätta ställa sig på kö i väntan om att göra mig sjuk, men nu är jag faktiskt relativt frisk och det är GÖTT!! Jag hade ju först något skit med örat, så att hörselgången och trummhinnan var väldigt svullen; fick gå på penicillin och skit på grund av det. Sen bara ett par dagar efter att det gett sig så blev jag i princip däckad av någon förjävlig sjukdom istället. Var väl antagligen en kraftig förkylning eller nån influensa eller nått.. jag har ingen aning, men jag är väldigt glad över att det gett sig nu i alla fall. Hade ont i halsen så att jag knappt kunde svälja, ont i magen, ont i huvudet (vilket jag i och för sig fortfarande har) och rätt så hög feber. Febern var 39,6 grader när den var som högst, och fan vad det var jobbigt. Men nu är jag frisk igen, och bra är väl det för känns inte som jag kan missa mer i skolan nu på ett tag. Har missat en hel del redan... Och vill inte sumpa ett helt år till.

Så; idag har jag tatt det väldigt lugnt. Låg och drog mig i sängen till en ett - halv två imorse. Sen upp och käka lite. Sen gjorde jag inte så mycket alls resten av dagen. På kvällen skickade pappa ner mig och Milla till Kronhallen för att kpa cola till mamma och lite cigg till de två. Milla och jag bestämde oss för att knalla runt lite, så vi hörde av oss till Sandra så kom hon och mötte upp oss. Vi snackade om en hel del; tydligen har det vart för länge sen vi träffades sist, för det var en hel del som hänt sen sist som vi verkligen behövde snacka om! Jag finns här för dig hela vägen, hun!! Hoppas du vet det! Och nästa gång; hör av dig på en gång och vänta inte tills vi träffas!!!!!

Camilla lämnade mig och Sandra vid stationen för att hon snackade med Janina på telefonen, så hon gick till mammas lägenhet och pratade med henne. Sandra och jag satt kvar vid stationen tills mamma ringde och ville ha sin vola. Sen drog vi till Sandra och hon visade ett spel som var rätt kul. Dock kommer jag inte ihåg vad det heter nu...

Men det var väldigt gött att bara umgås med syrran och Sandra hela dagen. Sandra.. ja, henne uppskattar jag alltid att träffa. Och Milla.. ja, vi kommer så jävla bra överens på sista tiden, och det är så jävla gött! Jag är så glad över att Milla och jag är så mycket närmre nu än vi har vart. Vi kan snacka om allt mellan himmel och jord, och det känns skönt. Det känns som det är precis den relation som man ska ha till sin syster. Älskar den lilla skitungen så in i helvete!!! Finns här för dig alltid, Camilla!! Vad som än händer så finns jag här! Jag hoppas att du förstår att du alltid kan komma till mig om det är något, för jag ställer alltid upp! Lyssnar alltid! Älskar dig som fan!!<33

Be good, everybody!!<3

Så går allting snett igen.. Ärligt talat; jag mår skit. Min själ gör ont, även om jag verkar ha blivit aningen bättre på att dölja det på sista tiden, vilket är bra. Skolan går inte direkt bra. Jag tappar kontakt med många av de jag bryr mig om. Min hälsa är på botten; jag är alltid trött och orkar inte ett skit. Jag har huvudvärk i princip varenda dag, magen gör ofta ont jag känner mig allmänt krasslig. Och till de ännu bättre nyheterna. Jag har misstänkt det ett tag, men nu är jag ganska säker på min sak; jag misstänker att min gamla vän astman är tillbaka...

Jag vet vad alla antagligen tänker; du får skylla dig själv som utsatt dig för så mycket saker som gör det sämre, och jag håller med till hundra. Jag får skylla mig själv. Har aldrig tänkt skylla på någon eller något annat. Jag röker (vilket jag förövrigt verkligen borde sluta med nu), jag har katter, familjen har hundar, mitt rum är dammigt and so on. Jag har praktiskt taget bett om astma, men eftersom jag har varit nästan helt symptomfri i flera år (förutom den där ansträngningsastman, men den är lätt att undvika) så trodde jag inte att det skulle vara några problem. Jag trodde aldrig att det skulle komma tillbaka. Det var en avslutad tid i mitt liv, men inte då.

Sitter i skolan och väntar på att nästa lektion ska börja om... *tittar på klockan*... typ 40min. Det är sista för dagen, och fan vad gött det ska bli att komma hem sen. Jag klarar verkligen inte av det här med skolan.. Det knyter sig i magen och jag bara tänker på att jag måste här ifrån.. Vad ska jag kalla det.. Panik? nej.. det är ett för starkt ord. Panik är det inte, men vet inte vad annars jag skulle kalla det. Jag känner mig instängd och vill bara bort. Det kommer folk och går förbi mig och jag stelnar till. Fan vad jag inte pallar det här. Vet inte varför; men klarar bara inte av det här med skolan. Och att jag är omgiven av en massa folk som jag inte känner hela tiden gör det ju knappast bättre. Vet inte bvarför jag känner mig så illa till mods när det bara är enn massa folk som jag inte känner. Jag borde inte göra det, och jag fattar inte vad det kommer ifrån. Jag har ju inte alltid varit sån; det kom ju helt plötsligt för bara nått år sen.

Dock är det inte så allvarligt att jag inte kan hantera det och bete mig relativt normalt. Men det är jobbigt! Båda med allt folk och med skolan. Fan! Jag vill inte ge upp det här året på grund av att det är så jobbigt att vara här; finns ju inte en chans att jag kan komma tillbaka nästa år och ta tag i det på nytt. så jag får väl säga så här; jag kommer inte göra som förra året och sluta gå i skolan för jag kommer inte få några slutbetyg det här året heller i så fall. Nej! Jag kommer stanna kvar och försöka no matter what!!
Det låter så enkelt när man säger det... hah.. önskar det var lika lätt! Får helt enkelt vänta och se hur det blir. Jag bryr mig ärligt talat inte om ifall mina betyg skiter sig, och de som blir besvikna över det... jaa.. jag bryr mig inte! 
Men lite goda nyheter! Jag är i princip frisk nu! :)
Örat mår mycket bättre; märker knappt av att jag har det längre. :P så det känns förjävligt gött! Är förvånad att det vände så jävla snabbt efter att jag väl fått penicillinet och de där örondropparna. Det vände hur snabbt som helst, och det är ju skönt det! Men å andra sidan så är jag inte så säker på att det verkligen är bättre när det inte gör ont, för när det gjorde ont så koncentrerade jag mig på det, och hade inte tid att må dåligt för övrigt..
Nee.. jag föredrar nog att vara depp framför att ha ont fysiskt. Jag vill aldrig vara med om det igen!

Hmm.. *tittar på klockan*. Det är en halvtimma kvar tills jag börjar... varför går tiden så sakta! Kan den inte gå snabbare så att jag kan få gå härifrån snart?!

Aldrig har jag haft så jävla ont. Jag överdriver inte; jag har verkligen aldrig haft så ont någonsin! Mitt öra gör så förbannat ont att jag inte vet vad jag skall göra.

Det hela började inte så allvarligt; hade bara lite ont när jag kom emot örat, men det var ingenting som jag tänkte på. Det var ju bara att låta bli att komma emot det någonstans. Inga problem. Inget att bry sig om. Fan så fel jag hade...

Efter några dagar så började det göra ont konstant; inte sådär jätteont så man inte kan stå ut med det, men ändå ont. Brydde mig inte så mycket om det då heller. Sandra och Anna-Maria var på mig om att åka till sjukhuset, men jag tyckte inte det behövdes. Det gjorde ju inte så ont. Sen när det hade blivit mycket bättre dagen efter så att det åter igen bara gjorde ont när jag kom emot det så tyckte jag verkligen inte att det var någon idé. Det höll ju på att ge sig.

Åter igen hade jag fel och dagen efter hade jag så ont att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag ville sätta mig ner och tjuta för att det gjorde så ont, samtidigt som jag bara ville ställa mig och skrika rätt ut. Det slutade med att jag inte gjorde något av det. Jag gick och gnällde för mamma hela dan,och tillslut ringde jag till vårdcentralen. Fick en tid på förmiddagen dagen efter.

Mot kvällen blev det mot alla odds ännu värre, och hur trött jag än var, så kunde jag inte gå och lägga mig. Kunde inte ligga på sidan, för då tog örat styk,och att bara ligga ner var en plåga! Dssutom hade det andra örat börjat göra ont på precis samma sätt som det första gjorde i början, så då kunde jag inte ligga på det örat heller. Jag sover aldrig på rygg, så det blev sjukt jobbigt..

Så dagen därpå sjukanmälda jag mig och sen ringde jag hem till min kusin Jonas, som var en ängel och skjutsade iväg mig till vårdcentralen. Läkarn jag fick... henne vill jag aldrig ha igen! Hon hade en hemsk attityd, och då jag hade så jävla ont så hade jag inget tålamod, och hon var inte det minsta försiktig. Den där mojängen som hon undersökte örat med högg hon in, och verkar inte alls ha fattat det där med att jag hade ont. Tycker hon kunde vart lite försiktig. Sen på det andra örat som jag sa att jag fick ont i om man kom emot det så poakade hon mig... hårt! Sen frågade hon om det gjorde ont. Jag ville säga: *Var försiktig! Jag sa precis åt dig att det gör ont att komma emot det minsta lilla, och så är du en bitch och trycker hårt!! Ja! Det gör ont!* men sa istället: *Ja, det gör ont.* Notera att mitt tålamod och humör är förjävligt när jag har så ont.

I alla fall så sa läkarn att det var svullet i örat och på trumhinnan. Inget mer med det. Hon skrev ut penicillin och örondroppar som jag skulle ta i typ en vecka, sen gick jag. Tycker inte hon hade rätt attityd för att vara läkare.

I alla fall så hämtade jag ut penicillinet, örondropparna och min andra medicin på Apoteket. Mamma var snäll och betalade då jag är helt pank... det hela gick på 415kr... lite dåligt samvete?? Oh ja! Så nu hoppas jag verkligen att det fungerar, för som det vart hittills så är det bara alvedon som fungerar, och det fungerar bara i typ 2,5 timma... Snälla låt penicillinet och örondropparna fungera! Annars kommer jag avlida av det här!!

Fniff Fnaff, alltså en av våra katter, har varit borta i ett antal dagar nu och jag började bli aningen orolig för att det hänt henne något. Trodde hon kanske blitt överkörd eller instängd någonstans...

När jag varhs Biggan igår så nämnde Alice att hon och Biggan sett en bild på Kronhallen m en kattunge som någon hade hittat på Bruket, som var väldigt lik Fniff Fnaff. De trodde dock inte att det var hn, men sen så berättade jag att Fniff Fnaff var borta så det kunde mycket väl vara hon.

Idag kollade mamma upp nummret till kvinnan som hittat Fniff Fnaff och ringde, så gick vi iväg dit, och det var min lilla tös som hon hade hittat. Fan vad glad jag blev då och så enormt tacksam att kvinnan tagit in Fniff Fnaff. Hon hade till och med köpt kattmat, och tydligen haft det väldigt bra dä.

Jag måste säga att jag uppskattar människor som henne så in i helvete! Det är grymt hemskt när ens djur försvinner och man inte vet vart de tagit vägen, eller vad som hänt med dem. Så att en underbar själ tagit in henne och tagit hand om henne var helt underbart! Det är helt underbart att veta attd et finns folk som gör så; många hade bara låtit henne vara och låtit henne strosa runt helt borta. Men den här kvinnan tog in henne och gjorde vad hon kunde för att få tag på oss, och det känns sp underbart skönt! Kan inte veta vad som hade änt med henne annars. Kvinnan som tagit in Fniff Fnaff sa att hon hade sett att hon nästan blivit överkörd, och det är något som hänt många gånger med Fniff Fnaff. Hon har bott ute på landet hos brorsan så länge, och där åkte det väl förbi en bil kanske en gång varannan dag. Fniff Fnaff förstår inte att bilar är farliga; hon är inte van vid dem. Har själv så många gånger när det åkt förbi bilar. Det enda hon gör är att kura ihop sig lite extra. Det är jävla tur att folk upptäcker henne och stannar eller kör om henne.

Så tack till kvinnan som tog hand om min lilla bäbis!! Jag upskattar det verkligen som fan! Kan inte uttrycka nog hur mycket det betyder!

Kan inte sova, så sitter och funderar istället. Nu när jag ändå håller på så kan jag lika gärna slänga upp det här också. Jag har funderat en hel del på det i ett par dagar, nu när jag haft det som jobbigast på länge. Jag har en hel del problem; hemma, i skolan, med vänner och you name it. Men vad det än har handlat om så har jag alltid haft folk som stöttat mig. Folk som varit mitt ljus i mörkret. Folk som jag uppskattar så jävla mycket, men som jag aldrig riktigt har berättat för hur mycket alla faktiskt betyder för mig. Trots mina motgångar så har jag alltid folk som står vid min sida, och det hjälper en hel del att veta. Även om jag inte delar med mig av alla mina problem och ofta väljer att tiga, så har dessa fortfarande stått vid min sida.

Trots att jag kan bete mig som en riktig bitch ibland, så har jag alltid stöd av många människor, även om inte alla alltid förstår mig och mina problem. Jag vet att många av mina problem är svåra att förstå sig på för vissa människor; särskilt för de som själva inte vart där, men trots detta så har de stannat kvar, och det betyder så sjukt mycket för mig! Jag känner verkligen att jag måste berätta den stora betydelsen alla dessa människor har för mig. Trots att jag inte har sådär många vänner, så är jag fullt nöjd med de jag har, för de är så underbara! Även om vi inte snackar så mycket så betyder de så mycket för mig, och att de över huvud taget finns i mitt liv är något jag kan vara glad över.

Sandra, Anna-Maria, Company (Hanna, Ed, och Ann menar jag då), grabbarna i Örebro, vännerna i K-hamn, Jennifer, Biggan, Pernilla, Tuula... jaa.. det poppar upp en massa personer i mitt huvud, men tänker inte räkna upp alla i risk att glömma någon viktig.

I alla fall; vad jag vill få ut av allt detta är att jag älskar alla så förbannat mycket, och jag hoppas alla förstår det, även om jag är dålig på att säga eller visa det. Förlåt för alla gånger jag betett mig underligt eller vart otrevlig och tack för att ni finns här för mig och för allt ni gjort, och fortfarande gör, för mig. Att ni finns vid min sida, även om ni flyttat långt bort eller om vi tappat kontakten, är det enda som betyder något. Jag tror jag har lärt mig vilka jag verkligen har, och vilka jag inte längre har. Men jag hoppas alla kommer ihåg att jag älskar er som faen! <3

Precis kommit hem från Biggan. Jag har vart där i många timmar nu, och det var så skönt att komma dit. Att åka till Biggan lyckas alltid höja mitt humör något; det är så trivsamt, och jag vet att vad det än gäller så finns hon alltid där. Det är så skönt att komma dit och bara sitta och snacka skit eller bara få häva ur mig allt som jag länge velat snacka med någon om, men inte riktigt kunnat ordentligt. Hon förstår alltid och hon lyssnar alltid. Fan vilken underbar moster jag har!

Så kom dit, och plockade ur allt löshår från Biggan, vilket inte direkt var det lättaste, men tillslut lyckades vi ganska bra med det. Sen var Ica så duktig att hon lagade mat; någon kycklingwok med nudlar och en massa grönsaker. Det var underbart gott. Kanske borde min lilla tös ta och bli kock? ;)

Blev en liten sväng till Kronhallen på kvällen och Biggan var underbar och gav mig pengar för besväret med håret. Vi åkte sedan hem till Biggan och tittade på lite TV; bland annat NCIS och Ghost Whisperer. Jesper spelade gitarr på sin rum, och han har verkligen utvecklats en hel del; han är så duktig på det nu. Och Alice var som Alice alltid är; en go flicka.. törs nog säga att hon var ännu goare idag till och med ;) Älskar dem allihop så mkt!

 Det var väldigt avslappnat, och kanske vad de flesta inte skulle tänka så mycket på, men det slog mig hur mycket jag faktiskt uppskattade att bara ta det lugnt och inte tänka på en massa. Jag tänkte varken på hur det är hemma, med vissa vänner och inte ens på den förbannade skolan. Det var bara där och då, och det var så skönt! Länge sen jag kunde koppla av ordentligt utan ett pissigt humör och en massa röriga tankar. Tack, åter igen! Kan aldrig släppa hur jävla go Biggan är. Jag är lycklig som har henne!! Älskar henne i massor <3

Kom precis hem från dagens första lektion.. biologi B med ingen annan än Jesscia Hedén! Var kul att träffa henne igen; har inte sett henne sen vi hade henne i Biologi på högstadiet.

För övrigt så gick det väl inte så där superbra.. Varför kan det bara inte vara som det var förut när det inte var några som helst problem att gå till skolan?! Varför ska jag få den här klumpen i magen och de panikartade kjänslorna så fort jag sätter foten i skolan?! Trodde ärligt talat det skulle bli en förbättring det här året, men det är fan precis likadant.. Men till skillnad från förra året, så kan jag inte bara skita i det nu. Kan ju liksom inte komma tillbaka nästa år igen, så nu har jag väl inget annat val att att dra dit i alla fall och sätta mig med böcker som jag knappt kan öppna.. Kanske blir bättre efter ett tag, men det trodde jag liksom förra året också.. Blev det bättre då? Nej.. snarare tvärtom. Slutade ju med att jag var i skolan bara ett par dagar i veckan, och jag vet att jag inte kan göra så nu. Kanske har mkt med det att göra också.. jag vet attd et är min sista chans, så att sumpa den vore inte alls bra..

Det positiva är väl att jag bara har två lektioner varje dag, förutom onsdag och torsdag. Torsdag är det tre lektioner och onsdag är jag ledig. Så på så sätt kanske det blir lite lättare i alla fall.. Men ändå.. Jag kan inte bli av med de här känslorna hur mycket jag än försöker. Och det är irriterande och jobbigt att folk antingen inte tar mig på allvar eller säger att det är jättelätt att bli av med dem. Bara att koncentrera sig på skolan och tänka på annat. Det är inte så lätt! Jag önskar det var det, men det är det inte, så va fan gör man?! Jaa.. ser inte så många alternativ nu.. Antingen skiter jag i det och får gå utan slutbetyg och aldrig kunna bli något, eller så biter jag ihop och låtsas som ingenting och försöker vara med så att jag i alla fall inte får streck på alla kurser.. Fan vad komplicerat allt ska vara..

Har min näste lektion 14.40 idag.. engelska C.. får se hur det går.

Till alla er som var med i helgen..

Tack för en trevlig helg! Det var gött att träffa er alla! <3 Vi knallade omkring på Vulkanmarken och hade det gött, sen hem till Sandra och det var väldigt trevlig och kul att så många var med :) Både fredag och lördag!  Massa film och massa gott att äta, och massa trevligt!

Dock känner jag att jag måste be om ursäkt till alla som var med lördag kväll för hur jag betedde mig. Jag vet att det är rätt patetiskt att det bara var jag och Anna-Maria som drack, när vi var så många där. Förlåt för att jag var jobbig och inte kunde låta bli. Kände jag behövde det, men borde nog ha låtit bli i alla fall :S
Jag vet det blev aningen för mycket för er hur jag betedde mig, och sen bara dissade... Var helt fel av mig när det var så mkt folk som jag ville umgås med där. Men ja; jag säger verkligen itne att det inte var trevligt att dricka med Anna-Maria, för det var det verkligen, men så här på efterhand så känner jag mig väldigt elak för att vi gjorde så... Vi typ totaldissade er och störde en massa, och jag hoppas ni kan förlåta det och itne tar åt er! Älskar er alla, men ibland tänker jag bara inte... Ibland ställer jag bara till det en massa, och jag vet attd et är superjobbigt för er! 

Och extra förlåt till Jonas och Anna-Maria för att jag betedde mig som en bäbis och slängde ur mig en massa skit som jag egentligen inte borde ha sagt någonsin... till någon! Jag hade druckit och jag tänker itne ordentligt då, så nu kan ni glömma det, tycker jag. Förlåt till alla!!!!

Och tack Sandra och Tuula för ni hade sånt överseende ni med och lät oss ligga kvar hos er trots hur vi betedde oss...

Så; stort förlåt till alla!!! Inte riktigt meningen att det skulle bli så.. hade typ tänkt dricka en cider och sen låta bli, men kände ändå jag behövde det :S Har en sån här überjobbig period nu när allt bara går åt helvete och shit...

Förlåt i massor!!!!! Love all of U!!!<3333

Jag fattar inte varför jag ska fortsätta göra bort mig hela tiden.. Jag kan bara inte låta bli, av ngn konstig jävla anledning! Troligtvis kommer jag aldrig kunna sluta med det, men nog fan ska jag försöka. Jag älskar mina vänner, min familj och min släkt, och jag har inte råd att förlora ngn. Så jag ska försöka ändra på mig från och med nu. Förlåt för allting; för att jag är jobbig många gånger. För att jag är misslyckad och ställer till det. För att jag gör och säger saker jag inte borde och för att jag kan vara så förjävligt egoistisk ibland.

Jag hoppas alla förstår att jag inte menar ngt illa med allting. Det är inte med vilje som jag ställertill det. jag hoppas ni kan förlåta mig för att jag är sån här och hur jag beter mig. Jag lovar att försöka bätta mig. Utan er är jag ingenting!

Så var det Folkrace i Laxå i helgen. Två-dagars.. Jag var dock bara med på lördagen, eftersom Martin, Erica och Therese kom och hämtade mig till K-hamn.
Har inte haft tid och orkat uppdatera sen vi var där, men jag måste säga att det var riktigt kul! Tommy körde sitt nybygge, och den gick faktiskt väldigt bra! Han har gjort ett bra jobb med den bilen. Bortsett från tre punkteringar så gick bilen väldigt fint.



Bengt och Andreas körde oxå, och även de var duktiga!Även om det inte gick så här underbart bra för alla så var det helt klart godkänt för dem alla tre! De är duktiga som fan :)



Jag älskar verkligen Folkrace!Även om jag inte förstår mig på bilar så bra och även om jag inte kan köra för fem öre, så är det grymt kul att vara med och titta! Och bara att hänga i depån är så mysigt! Jag trodde aldrig att jag skulle kunna fastna för en motorsport, men påö Folkrace är jag helt såld! Det är spännande och en sån underbar atmosfär! Att hänga med släkten och annat trevligt folk är ju inte heller så fel, liksom.Det är underbart på alla sätt! Att stå och titta på heaten; det händer så mycket så det blir aldrig långtråkigt. Att sitta i depån och bara umgås är helt underbart! och att stå och titta på när alla håller på och mekar med bilarna mellan heaten är bara för mysigt. jaa... Trodde jag äldrig skulle säga detta om en motorsport, men missar man Folkrace så har man missat något underbart! Det finns ingenting som kan mäta sig med denna underbara sport!!

Idag fyller min underbara moster år, så stort Grattis till henne! :)
Jag vet att du antagligen aldrig kommer läsa det här, men jag hoppas du haft en underbar dag! Jag vet att jag vart fördjävligt dålig på att höra av mig på väldigt länge, men jag hoppas du vet att jag ofta tänker på dig. Du är en helt underbar människa och har hjälpt mig egenom så mkt! Tänker fortfarande mycket på dig när jag mår dåligt, och det hjälper. Även om jag är dålig på att höra av mig så vet jag att du alltid finns här för mig, och det är så jävla gött att veta. Jag har så mycket att tacka dig för, men det är alltid så svårt att få orden rätt.

Jag hoppas du förstår hur mycket du betyder för mig, Biggan! Du är en av.. nej, till och med DEN snällaste person som jag känner, och då överdriver jag verkligen inte. Du är en så fin person, och på så många sätt! Du tänker alltid på andra, och det beundrar jag dig verkligen för. Du är vacker, du är trevlig, du är lätt att prata med och jaa.. du är en fin person helt enkelt.
Du är en av de få personer som jag känner att jag kan berätta vad som helst för utan att du ska tycka illa om mig. Jag känner mig så trygg med dig, och det är väldigt skönt.

Jag hoppas du vet hur viktig du är för mig, och att du förstår hur mycket jag beundrar dig. Jag har alltid sett upp till dig, och det gör jag fortfarande. Skulle jag bli som dig så skulle jag bli väldigt glad. Jag kommer ihåg när jag fick höra från en kompis att jag var lite lik dig till utseendet, och jag blev så stolt.

Dessutom så har du dig en väldigt fin familj nu, Biggan! Du har dina barn, Mojje och hans barn. Även om det kanske inte alltid är så där jättelätt med barn så har du en härlig familj. Du har gjort ett underbart jobb med Marika, Jesper och Alice. De har alla blivit goa och har alla sin egna, speciella personlighet, men de är så goa. Det märks hur mycket du älskar dem, och hur mycket de älskar dig tillbaka.
Och jag är så glad över att du hittat Mojje med, för du förtjänar verkligen en bra kille, och han verkar vara en av de bästa. Han är väldigt snäll och verkar ta hand om dig en hel del, och det förtjänar du! Plus att han har trevliga barn.

Skrev precis världens längsta inlägg om mycket av det som är fel i mitt liv och mycket av det som gör att jag mår skit, men hade aldrig direkt någon avsikt att lägga upp det. Ville liksom bara skriva av mig, så nu ligger det som utkast. Trodde det kanske skulle hjälpa att skriva av sig en massa skit, men det gjorde det verkligen inte. Jag känner mig lika nere nu... Och det är verkligen ordentligt. Jag fattar inte att det bara ska komma som en bomb hela tiden.. trodde ju att det hade vänt, men tydligen hade jag så jävla fel att det är komiskt, för nu är jag där igen. Nere i skiten och utan hopp. Har fan ärligt gett upp nu. Tänker inte försöka mer. Ni får tycka vad ni vill om det, jag kommer ändå alltid älska mina vänner över allt annat. Missförstå mig snälla inte nu; jag kommer vara kvar, men jag tänker inte försöka klättra upp igen, för jag vet hur det slutar. Jag trillar bara ner igen. Det finns det liksom många vittnen om; alla som sett mig glad och sprallig, och alla som sett mig försöka sluta röka. Jag har ingen viljestyrka whatsoever... menmen. Jag antar att det inte blir bättre än så här... Kom bara ihåg att jag älskar er, mina vänner, över allt annat!! <33

Ok.. jag vet.. jag är superdålig på att uppdatera, men nu kommer det då äntligen (?). Det har väl hänt en hel del saker sen sist; jag bland annat jobbat på  PIP. Jobbade med etablering så de söndagen innan PIP fick jag dra dit,tillsammans med lite andra volontärer, och börja bygga scener. Det var förvånansvärt kul, men jobbigt som fan! Hade ont som fan i hela kroppen dagen efter, då vi hade fått bära tunga ställningar och liknande hela dagen. Så det var grymt jobbigt, och svårt, men vi lyckades tillslut :)
Vi höll på i en 15 timmar den dagen och att komma hem och ta en dusch och sen hoppa i sän var heltunderbart. Sedan, dagen efter, var det dags igen. Då såg jag verkligen inte fram emot att bygga en till scen, men de gjorde om grupperna en hel del, så många av oss som byggde scen fick bygga staket istället, och så tog de dem med lite mer muskler och shit till scenen. Vilket jag tycker att de skulle ha gjort redan från början..
Jaa.. sen på tisdagen hämtade jag och pappa upp Sanja vid stationen i Kga. Han skjutsade oss sedan till campingen, som redan då var väldigt lerig, men jaa.. det fungerade. Slog upp tältet vid Sandra Karlsta och hennes kille. Det var grymt kul att träffa henne igen :) Var väldigt länge sen.
Sen på onsdagen drog festivalen igång. Var rätt så kul; hände inte så mkt på dagen; vi träffade Sandra och Mux och litte annat folk och det var väldigt trevligt:) Sedan på kvällen blev det fest på cempingen och trots leran så var det jävligt kul. Resten av festivalen fortsatte ungefär likadant, bortsett från att det bara var onsdagen som det blev fest för oss. Men det var kul i alla fall. Vi hängde mest vid funkistältet då typ alla jag känner som var där jobbade som funk :)
Sen på fredagen var Sanja tvungen att åka hem, så vi packade ihop vårat tält och drog. Detvar väldigt skönt att komma bort från campingen för den blev bara värre och värre; tillslut gick leran typ upp till anklarna och jag trampade ur skorna,men det var väldigt synd att Sanja var tvungen att åka hem... Saknade henne resten av festivalen.. Åkte med Sandra in på lör och sen kom Emma in så hängde jag med henne tills Sandra slutade jobba. Sen såg vi The Birthday Massacre,därEmma och Sandra var som galna.. Sen på natten såg jag på Millencolin som var helt awsume!!!!
Sen vid typ 0200 åp natten fick vi som jobbade med etablierning börja bygga ner allting.. vi slapp scenerna, tack o lov, men fick en massa annat grejs.. Höll på till en 6-7 på möra, och jag var jävligt glad över att vi fick komma hem, då det inte var i närheten av klart när vi slutade.

Sen har jag väldigt bra nyheter!!!! I tisdags (tror jagf det var ^^') åkte jag och Sandra in till Örebro för att Sam och jag skulle kolla om vi fick lämna blod. Ingen av oss fick, dock...  men sedan på kvällen gick vi ut på en pup i Örebro! Jag, Sanbdra, Maru, Sam, Jonas och Jonas tjej. Vi drack och hade förjävligt kul hela kvällen :) Sen kom det roliga; Sandra och Sam satt och klängde på varann, så jag och Maru satt och pratade lite. Jag visste att Sandra gillade Sam, men fick veta att Sam också gillade Sandra, och vad glada vi blev då. Sen gick de och sa att de var tillsammans, och dan efter när alla nyktrat till så sa de det förtfarande, så nu är Sam och Sandra tillsammans!! Det är så jävla kul! De passar gtymt bra ihop och förtjänar verkligen varandra :)

Sitter och lyssnar lite på musik just nu. Har precis sett på ett par avsnitt av Bones, men orkade inte titta mer.
Idag var det då meningen att jag skulle ha åkt till finaldagen i Motala med Jonas, men jag försov mig och när Pernilla ringde för att Jonas inte hade mitt nummer så hade de i princip redan kommit till Laxå. Visst hade Jonas hälsat att han kunde åka ch hämta mig i alla fall, så fort han tankat, men jag bestämde mig så för att sova. Var så trött och har vart med två dagar i Motala redan, så det gjorde inte så mkt. Lite synd att missa när Pernilla efter många om och men kommit till finaldagen, men som det lät på Jonas senare så hade jag inte missat så mkt i alla fall. En drivaxel hade gått sönder så fort Pernilla lämnat startplattan, och även om hon tog sig runt alla tre varv, så kom hon sist och kunde inte starta till nästa heat. Dessutom var det tydligen väldigt blött hela dagen, så det var kanske lika bra att missa.

Nu kan man kanske undra vad gör uppe nu? Jaa.. det är väl ett ganska enkelt svar på det; jag kan elt enkelt inte sova. Det vimlar runt för mkt tankar i huvudet just nu, och det är inte direkt solsken och blommor jag tänker på, tyvärr. Menmen.. vi det har laget är väl alla vana vid det. Haha. Det är lite patetiskt att bråk med vänner, en trasig familj och liknanade saker håller en uppe på nätterna, men det är svårt alla bara sluta tänka. Det är mkt som bara går åt helvete nu; ingenting går verkligen rätt längre, och jag är så jävla trött på det. Jag önskar verkligen att det kunde bli som förut, när man bara var ständigt glad och inte brydde sig tillräckligt mycket för att ha några problem. När det inte bara var en massa bråk och allting baragick smidigt. Jag saknar tiden då jag bara kunde må bra utan anledning. Som det är nu är det väl bara tvärtom i stället; jag mår dåligt utan anledning + att det bara dyker upp en massa problem och skit hela tiden. Jag är så trött på det. Jag är trött på det här huset och alla problem, men framför allt så är jag bara trött på att bråka!

Hade gött! Jag ska dra och ta mig en cigg nu och sen blir det väl kanske att sova eller hitta på nått annat grejs. Be Good!

Ok.. jag anser att vi är väldigt nära vänner, så jag antar att jag ska ta åt mig. Fattar du hur jobbigt det är att läsa i stället för att höra det face-to-face? Det ända jag kan säga är, att du är inte direkt bättre själv på att höra av dig, och jag antar att du kanske har anledningar till det. Kan du inte acceptera att jag antagligen har anledningar till det? Dessutom har du bara verkat vara sur på mig sen vi var iväg, så vad ska jag göra?! Jag är trött på allt detta daltande fram och tillbaka. Våran vänskap verkar bara passa när du är på humör för det, så du kan ju säga till nästa gång du är på humör för det igen, för jag orkar inte försöka läsa av dig mer! Jag är trött på att du alltid ska tro det värsta om mig, mitt självförtroende är redan dåligt som det är, tack!

Vart på Folkrace hela dagen idag.. och i torsdags. Imöra blir det sista dagen av Folkrace-festivalen i Motala. Det blir nog mys, som det ju alltid brukar bli när vi är på Folkrace. Det har väl inte direkt gått så där förfärligt bra för våra älskade Granath; Bengt klarade sig ganska bra i torsdags, men blev ingen finaldag (som då är imöra) för honoms del.
Idag var det då Tommy och Pernilla som körde. För Tommy gick det faktiskt väldigt dåligt, tyvärr. Han vändes och fastnade i sandfållan under första heatet och kom inte loss, så inga poäng där. Sen i andra heatet kom han bara en elr två meter från start innan bilen small till och stannade, så Motala -096 blev poänglöst för den stackarn. Men vi vet att han är grymt duktig, och det var bara otur idag.

Sen för Pernilla gick det lite bättre; visst, hon kom på 4:e plats på båda sina heat och fick då sammanlagt 6p. Det blev dragning mellan henne och två till som hade samma resultat, varav de andra två fick en plats under finaldagen. En besviken Pernilla,men inget man kan göra något åt, tyvärr. Men sedan vände turen; en annan dam återanmälde sig för att hennes bil var för trasig, så då fick Pernilla hennes plats!! Så imöra får vi se hur det går för Pernilla och om det blir någon final för hennes del!! jag håller verkligen tummarna för det!

Så, trots att Folkrace alltid är väldigt mys så är jag inte på något bra humör alls nu, och har inte varit på ett bra tag nu. Jag mår inte så där jättebra, så jag hoppas alla kan ursäkta om jag beter mig som en idiot eller verkar grinig!! Det är inget personligt!!