reccygrodan

Blev ganska så förvånad när jag bläddrade bland gamla mappar på datorn. Hittade ett spel som jag nästan glömt bort att det ens existerade; Tetris. Skittråkigt och väldigt enformigt spel, men som jag verkligen älskade när jag var liten.

När jag satt på spelet idag tyckte jag det var väldigt tråkigt, men jag kunde ändå inte sluta spela, för känslan när jag spelade var så bekant. På samma gång som det var en behaglig känsla så var det även en jobbig känsla. Jag ville le, men ändå kändes det så ledsamt på något sätt. Jag antar att det kan vara för att jag saknar tiden då jag var yngre. Även om det var väldigt mycket skit som hände då så mådde jag relativt bra. Jag var glad och brydde mig inte så mycket om vad folk tyckte eller vad som hände. Jag antar att jag saknar det enormt. Inga bekymmer och att vara allmänt glad.

Därför kunde jag inte sluta att spela detta tråkiga spel. Känslan var så bekant, även om jag mest kände mig ledsen. Jag saknar tiden då jag var relativt glad och bekymmerslös. Jag saknar tiden då livet verkligen inte var fullt så allvarligt och fyllt med en massa konstiga problem. Jag saknar tiden utan dumheter som rökning och alkohol, samtidigt om jag inte vill vara utan det. Jag saknar att kunna prata med min mor och att komma överens med min familj. Jag saknar tiden då inte allting ver så fel. Så upp-och-ned vänt. Jag saknar helt enkelt tiden utan en massa bekymmer, och då man kunde spela en massa knäppa spel som då kändes som det roligaste i världen.